Alla talar svenska

Bokförlaget Tranans berättarserie har gått från några imponerande böcker, till en av Sveriges intressantaste bokserier, till en rejäl kulturgärning, på fem år. Sedan Vietnam berättar: Eldsommar, juliregn kom ut 2003 har runt tvåhundra författare introducerats för svenska läsare i tolv fint formgivna mjukband. Kulturbilagan har just tagit del av den tolfte: Lettland berättar: Människomuseet. Den är fantastisk.

Människomuseet borde ha en potentiell publik. Man kan ju tycka att åtminstone en handfull människor skulle vara intresserade av boken. Men Kulturbilagan vågar förutspå att det inte kommer bli någon försäljning att tala om. Diverse faktorer samverkar här.

För det första är det noveller.
I teorin: Perfekt, då hinner jag läsa flera olika berättelser och författare.
I praktiken: Noveller, det är lite som poesi va? Jag vill ha en rejäl roman att sätta tänderna i.

För det andra kommer författarna, i detta fall, från Lettland.
I teorin: Gud vad spännande. Jag har aldrig läst något från Lettland och kan väldigt lite om det landet trots att det är en granne här vid Östersjön.
I praktiken: Lettland säger du … jag läste om en amerikan …

För det tredje så är berättarserien en introduktionsserie.
I teorin: Va, är ingen av författarna utgivna här förut, och urvalet är ypperligt säger du. Gud, va roligt.
I praktiken: Men jag har inte hört talas om någon av dom här förut. Jag kan inte ens uttala namnen.

För det fjärde så vet nog folk inte ens om att boken finns.
I teorin: Har ni den där lettiska antologin som fick så fina recensioner i senaste BLM.
I praktiken: Tänk vad trevligt det skulle vara om det fanns pålästa människor som läste böcker och sen berättade om dom. I något slags magasin, eller kanske till och med i min morgontidning Dagens Nyheter. Det vore ju helt fantastiskt.
K.B.