Listor i pojkrummet

Albumåret 2010

Jag börjar bli till medelåren och har inte längre ork med musik som inte svänger, därför blir det här en något enkelspårig lista. Det är inte min mening att diskriminera men det här är de skivor jag stoldansat och lufttrummat mest till här på förlaget i år. Hoppas någon kan använda listan till något.

1.
Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
Big Boi

Efter lång lång väntan så kom skivan som bevisar det man alltid haft på känn, Big Boi är den klart underskattade halvan av OutKast.
Bästa låtar: Daddy Fat Sax, Shutterbugg, Shine Blockas

2.
My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Kanye West

Har tidigare tyckt att Kanye var en duktig producent men inte någon riktig ordsmed men här smäller han verkligen till. Pompös och megalomanisk så det står härliga till. Pretentiös men mäktig.
Bästa låtar: Power, Monster, Runaway

3.
Love King
The-Dream

Välproducerad snusksoul och en skiva där alla tolv låtar är grymma i sig men växer ännu mer i sitt sammanhang. The-Dream har gjort tre sjukt bra skivor på tre år. Vem kommer ens i närheten?
Bästa låtar: Sex Intelligent, Yamaha, Florida University

4.
Airtight's Revenge
Bilal

Bilal låter inte som någon annan men han har nog lyssnat en hel del på Prince. Jag tycker mig också höra David Bowie, men det kanske bara är jag. "Airtight's Revenge" kommer förmodligen bara att växa ju mer man lyssnar på den. Märklig skiva. På ett bra sätt.
Bästa låtar: Cake & Eat it to, Restart, The Dollar

5.
Love Me Back
Jazmine Sullivan

Tyvärr mest snubbar på listan. Har spisat Nicki Minaj, Erykah Badu, Chrisette Michele och Kandi en hel del i år men deras skivor är för ojämna för att ta med här. Robyn och Rihanna är för poppiga för min smak. Jazmine Sullivan får representera ensam. Hon gör det med den äran.
Bästa låtar: Holding You Down (Goin' in Circles), 10 Seconds, U Get on my Nerves

6.
All I Want is You
Miguel

Ett bevis på att det görs larvigt mycket bra musik. Vem har hört talas om Miguel? Svänger som fan.
Bästa låtar: Sure Thing, Pay Me, My Piece

7.
Revolutions Per Minute
Talib Kweli & Hi-Tek

Här har vi verkligen en ordsmed. Superskicklig men förmodligen lite för smart för sitt eget bästa. Världen är orättvis som vanligt.
Bästa låtar: Strangers (Paranoid), In the Red, Ballad of the Black Gold

8.
Pilot Talk & Pilot Talk 2
Curren$y

Så tillbakalutat att man trillar baklänges. Tar med båda skivorna men om jag måste välja en så blir det nog Pilot Talk 2.
Bästa låtarna: King Kong, The Day, Famous

9.
The Love & War MasterPeace
Raheem DeVaughn

Påminner om all musik jag grävde efter i skivbackar i New York en gång i tiden. En riktig soulman. Inte ens mina prydaste vänner och kontorsgrannar kunde låta bli B.O.B.
Bästa låtar: Bulletproof, B.O.B., Microphone

10.
Thank Me Later
Drake

Drake får representera framtiden. Kunde lika gärna varit Nicki Minaj, Waka Flocka Flame eller KiD CuDi antar jag. Atmosfärisk fusion av r'n'b och hip hop som av någon märklig anledning får mig att tänka på Prefab Sprout.
Bästa låtarna: Over, Up all Night, Unforgettable

En brasklapp, Ghostface Killah och Avant har inte släppt sina skivor ännu. Läste någonstans att Teedra Mooses skulle släppa nytt i år också.

Spökskrivare

The Ghost Writer
Roman Polanski

Ghost Writer är inte en nyskapande film. Ghost Writer är inte en unik film. Men Ghost writer är ett perfekt hantverk. Filmen är faktiskt en riktig liten Hitchcock-karamell. Där Ewan McGregor spelar Cary Grants roll som den naive, ofrivillige hjälten. Tempot sitter bra. Musiken, som en smäck. Och dialogen. Varför skriver men inte sådan här dialog längre? Ibland är den vass som pilspetsar. Ibland, nästan omotiverat rolig. Men inget onödigt tjafs. Allt är bara snyggt. Kolla till exempel in inledningen där färjan glider in i hamnen, på natten genom det piskande regnet, till Alexandre Desplats pukor och blås. Eller kameraåkningen i slutscenen där man får följa ett meddelande gå från hand till hand på spökskrivarens bokrelease. Eller det absoluta slutet som sker bakom kameran. Polanski är tillbaka!

En bokidé

Mutationer av Anna-Greta Leijon

Pär Thörn

Modernista 2007

Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer

Martin Luuk

Loyal Press 2005

Jag tänker mig en bok. Den ska komma ut på Modernista. Den ska innehålla nyskrivna texter av Martin Luuk och Pär Thörn. Det ska inte framgå vem som har skrivit vad. Här kan man se hur bra Pär och Martin passar ihop.

"Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Jag har redan länge insett att det här med ”relationer” inte helt är min grej och har en under en längre tid förberett mina ”uppträdanden”, som jag kallat umgänget för, genom att repa in manér och monologer, och det här är bara ett sätt för mig att ta steget fullt ut. Varje kommuniké kommer att åtföljas av en vidhängande cocktaildrickning / smygläsning. Jag kommer själv inte att närvara under festligheterna, men om man framåt midnatt blickar ut över bergen kommer man att kunna se mig sväva förbi i en liten handeldad ballong."

"Jag heter Günther. Eller ja, egentligen heter jag Stig. Men jag vill heta Günther. Därför kallar jag mig för Günther. Det här med mitt namn beror mest på att jag hellre vill vara tysk än svensk. Jag skulle hellre vilja vara Östtysk. Men det går ju inte längre. När jag möter folk som inte känner mig brukar jag bryta på tyska och säga att jag kommer från Karl Marx Stadt. Att jag arbetade som rörmokare i Karl Marx Stadt, men att jag numer är bosatt vid Värnhemstorget i Malmö.

När de frågar varför jag bor i Sverige brukar jag dra en lögn, om att jag är en gammal dissident. Att jag kämpade för demokrati i Honeckers slavsamhälle och var tvungen att fly. Att STASI var ute efter mig. Då blir folk väldigt imponerade."

The Wu

En ny regel. Musikkritiker får inte skriva nostalgiska hyllningar till The Beatles innan dom skrivit en lång text om Wu-Tang Clan. Äsch, det där kanske inte är ett problem längre men ändå. Jag gick igenom mitt iTunes-bibliotek och hittade runt trettio skivor från klanen. Trettio! Här, massor av utmärkt Wu-Tang i analt kronologisk ordning:

Wu-Tang Clan Enter the Wu-Tang, Method Man Tical, Ol’ Dirty Bastard Return to the 36 Chambers, Raekwon Only Built for Cuban Linx, GZA Liquid Swords, Ghostface Killah Ironman, Wu-Tang Clan Wu-Tang Forever, RZA Bobby Digital in Stereo, GZA Beneath the Surface, Inspectah Deck Uncontrolled Substance, Ol’ Dirty Bastard Nigga Please, Method Man & Redman Blackout, Ghostface Killah Supreme Clientele, Wu-Tang Clan The W, RZA Digital Bullit , Wu-Tang Clan Iron Flag, GZA Legend of the Liquid Sword, Inspectah Deck The Movement, Raekwon The Lex Diamond Story, Ghostface Killah The Pretty Toney Album, Masta Killa No Said Date, Ghostface Killah Fishscale, Ghostface Killah More Fish, Ghostface Killah The Big Doe Rehab, Wu-Tang Clan 8 Diagrams, RZA Digi Snacks, GZA Pro Tools, Method Man & Redman Blackout 2, Raekwon Only Built for Cuban Linx Part 2 , Ghostface Killah Ghostdini the Wizard of Poetry in Emerald City.

En imponerande katalog. Plocka fram din gamla vinyl nu.

Fa-fa-fa

Arkiv
Thomas Klementsson

Tog en paus i läsningen för att titta på lite bilder med min kamrat Thomas. Det blev en numrerad och signerad utgåva på 200 exemplar som släpps nu på torsdag. Eftersom det tar en evighet för mej att uppdatera hemsidan så börjar jag med att meddela släppet här. Och klipper lite ur Daniel Björks förord.

Nu så här i samlat tillstånd slår det mig hur mycket Thomas Klementssons bilder känns som en reaktion på det Sverige vi båda växte upp i, ett Sverige som var frustrerande för den som var det minsta modeintresserad, ett Sverige där den förhärskande stilen verkade modefrånvänd, som om mode inte kunde vara svenskt. Allt det där praktiska, funktionella, förnumstiga, rationella, svala, blonda och skandinaviska, allt det är till större delen frånvarande. I stället får vi foton där mode tillåts vara dramatiskt, galet, känslosamt, romantiskt och ständigt uppklätt. Det känns sannare, och därigenom också närmare modets själ.

Gangster gangster

The Diary
Scarface

Nittonhundranittiofyra ville Sverige att jag skulle leka krig i skärgården mot en ersättning av 38 kronor per dag. Varför jag gick med på det ligger bortom allt förstånd. Det hela var deprimerande och ljuspunkterna få. Men bland drivorna av dårar där ute fanns i alla fall en handfull roliga typer. En av dom trevliga var en kille som tycktes ha två stora intressen, marijuana och hip-hop. Han levde det livet så gott det går i Sverige och den sommaren släppte Texas-killen Scarface The Diary. Det blev min väns, och därigenom mitt, ledmotiv den sommaren.

Det var långt senare jag förstod att Scarface faktiskt både är väldigt respekterad och säljer bra. Men inte i Sverige så mycket. Jag är själv ofta ur fas med tiden men jag gissar att svenskar över lag har missat denna fantastiska artist. Svenskar har ju som bekant alltid haft problem att förstå samtida svart musik. Det skulle vara intressant att jämföra försäljningen av The Diary med Oasis erbarmligt sega Definetly Mayby som släptes ungefär samtidigt.

Scarfaces gangsterpryl är kanske lite omodern idag. Men det oerhörda svänget, tajmingen och historiebygget, för han är verkligen en historieberättare, är i samma klass som Notorious B.I.G. Och Scarface gör dessutom fortfarande utmärkta skivor.

Jag är verkligen glad att jag grävde fram denna gamla klassiker i väntan på att Big Boi och Z-Ro ska släppa sina moderna klassiker. Man kan ju alltid hoppas.

Hip-hopmannen har jag ingen kontakt med men det sista jag hörde var att han kommit in på någon konstskola. Så han kanske var mer medelklass än gangster trots allt.

I stället för ny musik ... gammal musik

Southernplayalisticadillacmuzik
OutKast

Vad gör man när man tappat musiken? Jo, man backar bandet. Och då kan det hända att man landar i Atlanta, våren 1994. Även om Geto Boys redan var etablerade och UGK hade släppt sin första så är det ändå på Southernplayalisticadillacmuzik man verkligen hör grunderna till sydstatshiphopen. 00-talets mest vitala musikgenre. Musiken dunkar som en studsboll i ultrarapid och Andre och Big Boi smattrar på över orglar, gitarrer och knaster. Om du känner att du, liksom jag, tappat musiken så kanske en resa tillbaka till nittiotalets Atlanta kunde vara något.