Helgens andra premiär (och en ful logga)

Elfsborg Hammarby 1-1

Förutom premiären av Stor och liten så hann jag också med den allsvenska premiären i helgen. Elfsborg Hammarby bjöd på solsken och rolig fotboll, ett vackert mål och en sjungande klack. Vad premiären inte bjöd på var en fullsatt arena. Så jag skulle vilja uppmana er som åtminstone har ett uns av intresse för fotbollskultur att gå och stödja ert lokala lag.

Dans dans dans

Stor och liten
Botho Strauss
Regi och koreografi av Birgitta Egerbladh

Min relation med dans lever och frodas. I fredags åkte jag in till Stockholms Stadsteater och såg dansteaterföreställningen Stor och liten. Det var mitt första möte med kombinationen dans och teater och jag måste säga att det fungerade alldeles utmärkt. Varför är det inte vanligare? Föreställningen handlade om den moderna människans vilsenhet. I grunden en rätt tung historia men den lättades upp med en hel del igenkänningshumor och tourettesdans. Allt från skådespeleri och dans till kostym och musik satt som en smäck. Ju mer jag tänker på den desto bättre blir den, och förr eller senare går ju solen i moln, så Stor och liten får bli vårens första kulturtips. Det fina vädret till trots.

Kulturåret 2008 #1

The Fall

Många av mina favoritfilmer skulle funka lika bra som roman eller pjäs. Annie Hall, Sunset Boulevard, All About Eve osv. Det är sällan man hittar filmer som är just bra filmer. Därför blev jag lycklig som ett barn när jag snubblade över detta mästerverk i höstas. En stuntman med brutet ben träffar en ung fruktplockare med bruten arm på ett sjukhus i Kalifornien på tjugotalet. Filmen pendlar mellan deras vänskap och en saga som han berättar för henne i utbyte mot vissa tjänster. Den hjärtskärande grundhistorien är väldigt fint berättad, och sagodelen är hisnande vacker. Detta är en helt perfekt film. Och påkostad. Har den inte gått på bio ännu så är det någon som ligger ute med väldigt mycket pengar.

The Fall hade premiär redan 2006 på någon filmfestival. Sen var det tyst tills förra året då det upp en hemsida som upplyser om en premiär i maj 2008. Sedan vet jag inte vad som hände. Har den visats på bio i Sverige? Är den på väg? Nåja, om den går upp på bio här i Stockholm så kommer jag stå först i kön på premiären.

Kulturåret 2008 #2

The Wire – säsong 5

Om man på åttiotalet hävdade att 00-talets mest vitala konstform skulle bli teveserien blev man väl utskrattad. Idag kan man nog hävda det och få en hel del medhåll. Och här har vi kronan på verket. Att skriva något mer om The Wire är nog överflödigt. Jag vill bara påpeka att bakom alla svordomar och all attityd så utspelas ett drama värdigt Shakespeare. Jag lyfter på hatten och tackar för dessa fem säsonger. Och för att dom hade vett att avsluta serien innan den blev dålig. Bravo!

Kulturåret 2008 #3

Revolutionary Road
Richard Yates 1961 (2008 på svenska)

Det tog nära ett halvt sekel innan Revolutionary Road kom på svenska. Och det krävdes en Hollywood-film med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet för att det skulle ske. Trots att romanen varit en författarfavorit ända sedan den först publicerades 1961. Jaja, nu kom den ju äntligen på svenska så det är dags att sluta med klagomålen och stämma upp i hyllningskören. Tack Nordstedt, för att ni har valt att ge ut denna alldeles förträffliga roman. Hoppas ni satsar på en pocket sen så att den också kan inspirera framtida svenska författare. Blir nästa titel The Easter Parade?

P.S. Jag har inte läst den svenska versionen men det är ju Kerstin Gustafsson så översättningen är förstås utmärkt.

Kulturåret 2008 #04

Om natten i Chile

Om författare inte skriver på engelska så tar det tydligen en evighet innan dom uppmärksammas i Sverige. Ska man likt Roberto Bolaño hinna dö innan en publicering är aktuell? Det är som att svenska läsare bara kan ta in ett fåtal författare från Afrika, Asien och Latinamerika i taget. Indien undantaget. Och nu när intresset för Marquez har dött så finns det en ledig stol att fylla. Det hela känns orättvist slumpartat. Jaja, nu finns i alla fall två av Bolaños titlar på svenska. Den makalösa De vilda detektiverna och Om natten i Chile som kom i vintras. Någon har sagt: att läsa Joyce Carol Oates Blonde är som att läsa en jordbävning. Jag tycker att det är en passande beskrivning av upplevelsen att läsa Bolaño. Att läsa hans böcker är omvälvande och bokstavligen berusande. Det är bara att tacka Bokförlaget Tranan för denna upplevelse och, ursäkta klyschan, kulturgärning. Jag vill också gratulera förlaget för att ha trillat över denna guldgruva. 2666 härnäst?

Ja just det, en sak till. Fyll i era donationskort för i helvete.

Kulturåret 2008 #05

30 Rock – säsong 2

Det går inte riktigt att prata om humor. Jag tycker 30 Rock är väldigt roligt. Studio 60 on the Sunset Strip, som hade premiär ungefär samtidigt, inte lika så. Tina Fey är roligare än Aaron Sorkin. New York är roligare än Los Angeles. Vad vet jag? Tyvärr har tredje säsongen av 30 Rock börjat lite svagt, men säsong två var skratt rakt igenom.