Fa-fa-fa

Arkiv
Thomas Klementsson

Tog en paus i läsningen för att titta på lite bilder med min kamrat Thomas. Det blev en numrerad och signerad utgåva på 200 exemplar som släpps nu på torsdag. Eftersom det tar en evighet för mej att uppdatera hemsidan så börjar jag med att meddela släppet här. Och klipper lite ur Daniel Björks förord.

Nu så här i samlat tillstånd slår det mig hur mycket Thomas Klementssons bilder känns som en reaktion på det Sverige vi båda växte upp i, ett Sverige som var frustrerande för den som var det minsta modeintresserad, ett Sverige där den förhärskande stilen verkade modefrånvänd, som om mode inte kunde vara svenskt. Allt det där praktiska, funktionella, förnumstiga, rationella, svala, blonda och skandinaviska, allt det är till större delen frånvarande. I stället får vi foton där mode tillåts vara dramatiskt, galet, känslosamt, romantiskt och ständigt uppklätt. Det känns sannare, och därigenom också närmare modets själ.

Gangster gangster

The Diary
Scarface

Nittonhundranittiofyra ville Sverige att jag skulle leka krig i skärgården mot en ersättning av 38 kronor per dag. Varför jag gick med på det ligger bortom allt förstånd. Det hela var deprimerande och ljuspunkterna få. Men bland drivorna av dårar där ute fanns i alla fall en handfull roliga typer. En av dom trevliga var en kille som tycktes ha två stora intressen, marijuana och hip-hop. Han levde det livet så gott det går i Sverige och den sommaren släppte Texas-killen Scarface The Diary. Det blev min väns, och därigenom mitt, ledmotiv den sommaren.

Det var långt senare jag förstod att Scarface faktiskt både är väldigt respekterad och säljer bra. Men inte i Sverige så mycket. Jag är själv ofta ur fas med tiden men jag gissar att svenskar över lag har missat denna fantastiska artist. Svenskar har ju som bekant alltid haft problem att förstå samtida svart musik. Det skulle vara intressant att jämföra försäljningen av The Diary med Oasis erbarmligt sega Definetly Mayby som släptes ungefär samtidigt.

Scarfaces gangsterpryl är kanske lite omodern idag. Men det oerhörda svänget, tajmingen och historiebygget, för han är verkligen en historieberättare, är i samma klass som Notorious B.I.G. Och Scarface gör dessutom fortfarande utmärkta skivor.

Jag är verkligen glad att jag grävde fram denna gamla klassiker i väntan på att Big Boi och Z-Ro ska släppa sina moderna klassiker. Man kan ju alltid hoppas.

Hip-hopmannen har jag ingen kontakt med men det sista jag hörde var att han kommit in på någon konstskola. Så han kanske var mer medelklass än gangster trots allt.

I stället för ny musik ... gammal musik

Southernplayalisticadillacmuzik
OutKast

Vad gör man när man tappat musiken? Jo, man backar bandet. Och då kan det hända att man landar i Atlanta, våren 1994. Även om Geto Boys redan var etablerade och UGK hade släppt sin första så är det ändå på Southernplayalisticadillacmuzik man verkligen hör grunderna till sydstatshiphopen. 00-talets mest vitala musikgenre. Musiken dunkar som en studsboll i ultrarapid och Andre och Big Boi smattrar på över orglar, gitarrer och knaster. Om du känner att du, liksom jag, tappat musiken så kanske en resa tillbaka till nittiotalets Atlanta kunde vara något.

Boken var bättre än filmen

En enda man [A Single Man]
Christopher Isherwood

På Venedigs filmfestival för någon vecka sedan hade Tom Fords debutfilm A Single Man premiär. Filmen bygger på en bok skriven av den engelske författaren Christopher Isherwood. Kanske mest känd för sin bok Farväl till Berlin, som är förlaga till filmen Cabaret. När Isherwood skrev A Single Man 1964 var han både känd och respekterad så varför hans svenska förlag inte ville ge ut den lilla pärlan till bok är helt outgrundligt. Och när jag 2005 var med och startade Salamonski Press så var valet av första titel given. På svenska fick boken titeln ”En enda man”. Håkan Bravinger översatte, Stefania Malmsten gjorde formen och Liselotte Watkins ritade författarporträttet. Bortsätt från en svavelosande recension så fick boken väldigt fint mottagande i pressen. Men det finns fortfarande en pall böcker kvar och jag skulle vilja pocka lite på er uppmärksamhet angående denna fantastiska, och fina, bok nu när den blir aktuell igen.

Vi kallar oss bokbranschen

Pär Thörn
Din vän datamaskinen

När man börjar jobba med bokproduktion slås man av två saker. Böcker är en färskvara. Drygt sex månader efter släpp så är boken hart när omöjlig att sälja, rutten. Och. Kvalitetsböcker säljer inte. Även om man får omslaget på SvD kultur och hyllningar i Dagens Nyheter kan försäljningen på en utmärkt roman landa på hundra exemplar.

Idag gick jag förbi Modernistas utförsäljning och där låg dom i travar. Titlar som fick ett fantastiskt mottagande i kulturpressen när dom kom reades ut från tio till sjuttio kronor styck. Det var bara jag och personalen där. Jag köpte Pär Thörns fantastiska prosadikt Din vän datamaskinen för en väldigt billig penning. Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Gråta hela vägen till banken kanske.

Mitt kulturtips för idag får bli: gå förbi Kvarngatan tio och köp böcker av Witold Gombrovicz, Ida Säll, Elise Karlsson, Carl Henning-Wijkmark, Ulla Isaksson, Mats Olsson m.fl m.fl.

Och Pär Thörns Din vän Datamaskinen. Ni kan ju låtsas att den kom förra veckan.

Får det lov att vara en rymdopera?

Revelation Space
Alastair Reynolds

Ett enormt skepp i förfall, med en döende kapten, färdas genom rymden. På jakt efter arkeologen Sylvestre för att få tag i en AI-simulering av Sylvestres döde pappa, kaptenens sista hopp. Sylvestre själv gräver ut en civilisation som utplånades för niohundratusen år sedan och anar en överhängande risk för att samma öde står människan till mötes. Men innan han hinner undersöka saken så slängs han i fängelse i en stadskupp. Och det är bara början. Science fiction har de mest fantastiska historier. Och Revelation Space är ovanligt välskriven för att vara genrelitteratur. Finns tyvärr inte på svenska ännu.

April maj

Fotbollen dränerar min vår

Den här eländiga fotbollen förstör, eller kanske förgyller, varje vår. Varje år. Allsvenskan drar igång och man kan fortfarande drömma om en topplacering för sitt lag. Innan laget har placerat sig stadigt i mitten av tabellen det vill säga. Sen fyller man ut resten av tiden med Serie A, Premier League, La Liga och diverse kupper. Detta tillsammans med ett evigt resonerande kring fotboll och all fritid är uppäten. Tills sommaren kommer och man får en välbehövlig vila.

Jag frågar mej då och då varför jag utsätter mej för detta. De korta stunderna av klackeufori uppväger knappast alla långa stunder av frustration. De allsvenska spelarna bjuder sällan på något skönspel. Har man tur så bjuds man på en fin kämparanda men också det är långt från säkert. Jag har inte läst en bok utanför jobbet, sett en film, en pjäs eller en konsert sen mars. Jag har inte ens hört någon ny musik. När man väger alternativen mot varandra så kan valet se enkelt ut men det är det inte. För valet existerar inte. Det som finns är en hunger som måste mättas. Och nu är jag för tillfället hyfsat mätt. Det känns lite tomt, men också lite skönt. Förra veckan såg jag två föreställningar på Stockholms Stadsteater. Och nu ska jag börja läsa en ny bok … om den nya världsfotbollen.

Som en slägga i huvudet

Amfitryon
Ignacio Padilla

Amfitryon går på knockout. Inledningen är nära perfekt. Och sedan upprepar Ignacio Padilla konststycket två gånger till. Historien är berättad i fyra sammanlänkade men fristående berättelser. Och tre av dom har fantastiska inledningar. Jämförbara med första stycket av Bachs Matteuspassionen eller, varför inte, Cecilia Uddéns inledningar för Konflikt i P1, när hon var programledare där. De ger en gåshud och tvingar en att stanna upp, gå tillbaka och börja om. För att försöka återskapa känslan igen. Amfitryon borde vara obligatorisk läsning på alla skrivarkurser. Resten av romanen är förstås också alldeles utmärkt.

Jag kanske borde tillägga att jag jobbade på Bokförlaget Tranan, som har gett ut boken, fram till ett drygt år sedan.

Helgens andra premiär (och en ful logga)

Elfsborg Hammarby 1-1

Förutom premiären av Stor och liten så hann jag också med den allsvenska premiären i helgen. Elfsborg Hammarby bjöd på solsken och rolig fotboll, ett vackert mål och en sjungande klack. Vad premiären inte bjöd på var en fullsatt arena. Så jag skulle vilja uppmana er som åtminstone har ett uns av intresse för fotbollskultur att gå och stödja ert lokala lag.

Dans dans dans

Stor och liten
Botho Strauss
Regi och koreografi av Birgitta Egerbladh

Min relation med dans lever och frodas. I fredags åkte jag in till Stockholms Stadsteater och såg dansteaterföreställningen Stor och liten. Det var mitt första möte med kombinationen dans och teater och jag måste säga att det fungerade alldeles utmärkt. Varför är det inte vanligare? Föreställningen handlade om den moderna människans vilsenhet. I grunden en rätt tung historia men den lättades upp med en hel del igenkänningshumor och tourettesdans. Allt från skådespeleri och dans till kostym och musik satt som en smäck. Ju mer jag tänker på den desto bättre blir den, och förr eller senare går ju solen i moln, så Stor och liten får bli vårens första kulturtips. Det fina vädret till trots.

Kulturåret 2008 #1

The Fall

Många av mina favoritfilmer skulle funka lika bra som roman eller pjäs. Annie Hall, Sunset Boulevard, All About Eve osv. Det är sällan man hittar filmer som är just bra filmer. Därför blev jag lycklig som ett barn när jag snubblade över detta mästerverk i höstas. En stuntman med brutet ben träffar en ung fruktplockare med bruten arm på ett sjukhus i Kalifornien på tjugotalet. Filmen pendlar mellan deras vänskap och en saga som han berättar för henne i utbyte mot vissa tjänster. Den hjärtskärande grundhistorien är väldigt fint berättad, och sagodelen är hisnande vacker. Detta är en helt perfekt film. Och påkostad. Har den inte gått på bio ännu så är det någon som ligger ute med väldigt mycket pengar.

The Fall hade premiär redan 2006 på någon filmfestival. Sen var det tyst tills förra året då det upp en hemsida som upplyser om en premiär i maj 2008. Sedan vet jag inte vad som hände. Har den visats på bio i Sverige? Är den på väg? Nåja, om den går upp på bio här i Stockholm så kommer jag stå först i kön på premiären.

Kulturåret 2008 #2

The Wire – säsong 5

Om man på åttiotalet hävdade att 00-talets mest vitala konstform skulle bli teveserien blev man väl utskrattad. Idag kan man nog hävda det och få en hel del medhåll. Och här har vi kronan på verket. Att skriva något mer om The Wire är nog överflödigt. Jag vill bara påpeka att bakom alla svordomar och all attityd så utspelas ett drama värdigt Shakespeare. Jag lyfter på hatten och tackar för dessa fem säsonger. Och för att dom hade vett att avsluta serien innan den blev dålig. Bravo!

Kulturåret 2008 #3

Revolutionary Road
Richard Yates 1961 (2008 på svenska)

Det tog nära ett halvt sekel innan Revolutionary Road kom på svenska. Och det krävdes en Hollywood-film med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet för att det skulle ske. Trots att romanen varit en författarfavorit ända sedan den först publicerades 1961. Jaja, nu kom den ju äntligen på svenska så det är dags att sluta med klagomålen och stämma upp i hyllningskören. Tack Nordstedt, för att ni har valt att ge ut denna alldeles förträffliga roman. Hoppas ni satsar på en pocket sen så att den också kan inspirera framtida svenska författare. Blir nästa titel The Easter Parade?

P.S. Jag har inte läst den svenska versionen men det är ju Kerstin Gustafsson så översättningen är förstås utmärkt.

Kulturåret 2008 #04

Om natten i Chile

Om författare inte skriver på engelska så tar det tydligen en evighet innan dom uppmärksammas i Sverige. Ska man likt Roberto Bolaño hinna dö innan en publicering är aktuell? Det är som att svenska läsare bara kan ta in ett fåtal författare från Afrika, Asien och Latinamerika i taget. Indien undantaget. Och nu när intresset för Marquez har dött så finns det en ledig stol att fylla. Det hela känns orättvist slumpartat. Jaja, nu finns i alla fall två av Bolaños titlar på svenska. Den makalösa De vilda detektiverna och Om natten i Chile som kom i vintras. Någon har sagt: att läsa Joyce Carol Oates Blonde är som att läsa en jordbävning. Jag tycker att det är en passande beskrivning av upplevelsen att läsa Bolaño. Att läsa hans böcker är omvälvande och bokstavligen berusande. Det är bara att tacka Bokförlaget Tranan för denna upplevelse och, ursäkta klyschan, kulturgärning. Jag vill också gratulera förlaget för att ha trillat över denna guldgruva. 2666 härnäst?

Ja just det, en sak till. Fyll i era donationskort för i helvete.

Kulturåret 2008 #05

30 Rock – säsong 2

Det går inte riktigt att prata om humor. Jag tycker 30 Rock är väldigt roligt. Studio 60 on the Sunset Strip, som hade premiär ungefär samtidigt, inte lika så. Tina Fey är roligare än Aaron Sorkin. New York är roligare än Los Angeles. Vad vet jag? Tyvärr har tredje säsongen av 30 Rock börjat lite svagt, men säsong två var skratt rakt igenom.

Kulturåret 2008 #06

3xBolero
Göteborgsoperan på Dansens hus

Jag kan räkna dom dansföreställningar jag sett på en hand, lite drygt. Därför var det en rejäl överraskning när jag gick och såg 3xBolero på Dansens hus. Jag vet inte om det var mina lågt ställda förväntningar eller en nyvunnen estetisk känslighet som gjorde upplevelsen så omtumlande men föreställningen var min roligaste scenupplevelse tvåtusenåtta. Och den överlägset intressantaste dansföreställning jag sett över huvud taget. Det här skulle kunna vara början på en vacker vänskap.

Kulturåret 2008 #07

Tre systrar
Stockholms stadsteater

Det är ju det här som jag har efterlyst hos teatern i hela mitt liv. Inga teatrala gester eller pajaserier. Bara en fint berättad historia i precis rätt tonläge. Alla som har gett upp teatern för dess märkliga maner är nu välkomna tillbaka. Tre systrar hade premiär 2008 men än är det inte för sent, pjäsen går åtminstone våren ut.

Kulturåret 2008 #08

Call of Duty: World at War
Det är klart att öppna spel som Grand Theft Auto 4 och Fallout 3 är fantastiska på många sätt. Och dom förtjänar säkert all uppmärksamhet och alla hyllningar. Men som spel står dom sig slätt mot en klassisk aktionburgare som Call of Duty: World at War. Här irrar man minsann inte runt planlöst och njuter av scenerierna. Då får man en japansk bajonett i magen. Det är såhär ett spel-spel ska se ut. Cirka femton välbalanserade och unika banor. Aldrig en undran över vad det är meningen att man ska göra. Ta sig framåt och fylla fienden med bly. Jag är för mycket en tonåring när det gäller spel för att i längden orka med krystade moraliska val och öppna banor som man får utforska på egen hand. Hurra för att det finns spelföretag som lägger ner krut på sådan välbehövlig verklighetsflykt.

Kulturåret 2008 #09

R. Kelly ”12 Play 4th Quarter”
Jag vet inte riktigt vad det här är. I höstas trodde jag att det var R:ets nya skiva som någon råkat läcka. Nu verkar det snarare vara ett kasserat album som till och med läckts med flit. Men detta är ju bara ett bevis över R. Kellys överlägsenhet. Även när han läcker ett kasserat album blir det årets skiva.

Kulturåret 2008 #10

Sist av alla, som vanligt, så ska jag sammanfatta kulturåret 2008 i en lista. Det får bli en lista över mina tio viktigaste kulturupplevelser under förra året. Och som brukligt är så börjar jag nedifrån …

#10 Wall-E

En film där den första halvtimmen är helt utan dialog. Som handlar om en skrotsamlande robot, kvar på en folktom planet, vars enda vän är en kackerlacka. Tills en vacker tjejrobot dyker upp det vill säga. Det är märkligt vilka vilda historier Pixar kan berätta medan andra filmbolag prångar ut sina förutsägbara filmer. Den animerade roboten Wall-E kommer att leva kvar i mitt medvetande mycket längre än årets alla vampyrer och läderlappar.