Fa-fa-fa

Arkiv
Thomas Klementsson

Tog en paus i läsningen för att titta på lite bilder med min kamrat Thomas. Det blev en numrerad och signerad utgåva på 200 exemplar som släpps nu på torsdag. Eftersom det tar en evighet för mej att uppdatera hemsidan så börjar jag med att meddela släppet här. Och klipper lite ur Daniel Björks förord.

Nu så här i samlat tillstånd slår det mig hur mycket Thomas Klementssons bilder känns som en reaktion på det Sverige vi båda växte upp i, ett Sverige som var frustrerande för den som var det minsta modeintresserad, ett Sverige där den förhärskande stilen verkade modefrånvänd, som om mode inte kunde vara svenskt. Allt det där praktiska, funktionella, förnumstiga, rationella, svala, blonda och skandinaviska, allt det är till större delen frånvarande. I stället får vi foton där mode tillåts vara dramatiskt, galet, känslosamt, romantiskt och ständigt uppklätt. Det känns sannare, och därigenom också närmare modets själ.

Gangster gangster

The Diary
Scarface

Nittonhundranittiofyra ville Sverige att jag skulle leka krig i skärgården mot en ersättning av 38 kronor per dag. Varför jag gick med på det ligger bortom allt förstånd. Det hela var deprimerande och ljuspunkterna få. Men bland drivorna av dårar där ute fanns i alla fall en handfull roliga typer. En av dom trevliga var en kille som tycktes ha två stora intressen, marijuana och hip-hop. Han levde det livet så gott det går i Sverige och den sommaren släppte Texas-killen Scarface The Diary. Det blev min väns, och därigenom mitt, ledmotiv den sommaren.

Det var långt senare jag förstod att Scarface faktiskt både är väldigt respekterad och säljer bra. Men inte i Sverige så mycket. Jag är själv ofta ur fas med tiden men jag gissar att svenskar över lag har missat denna fantastiska artist. Svenskar har ju som bekant alltid haft problem att förstå samtida svart musik. Det skulle vara intressant att jämföra försäljningen av The Diary med Oasis erbarmligt sega Definetly Mayby som släptes ungefär samtidigt.

Scarfaces gangsterpryl är kanske lite omodern idag. Men det oerhörda svänget, tajmingen och historiebygget, för han är verkligen en historieberättare, är i samma klass som Notorious B.I.G. Och Scarface gör dessutom fortfarande utmärkta skivor.

Jag är verkligen glad att jag grävde fram denna gamla klassiker i väntan på att Big Boi och Z-Ro ska släppa sina moderna klassiker. Man kan ju alltid hoppas.

Hip-hopmannen har jag ingen kontakt med men det sista jag hörde var att han kommit in på någon konstskola. Så han kanske var mer medelklass än gangster trots allt.

I stället för ny musik ... gammal musik

Southernplayalisticadillacmuzik
OutKast

Vad gör man när man tappat musiken? Jo, man backar bandet. Och då kan det hända att man landar i Atlanta, våren 1994. Även om Geto Boys redan var etablerade och UGK hade släppt sin första så är det ändå på Southernplayalisticadillacmuzik man verkligen hör grunderna till sydstatshiphopen. 00-talets mest vitala musikgenre. Musiken dunkar som en studsboll i ultrarapid och Andre och Big Boi smattrar på över orglar, gitarrer och knaster. Om du känner att du, liksom jag, tappat musiken så kanske en resa tillbaka till nittiotalets Atlanta kunde vara något.

Boken var bättre än filmen

En enda man [A Single Man]
Christopher Isherwood

På Venedigs filmfestival för någon vecka sedan hade Tom Fords debutfilm A Single Man premiär. Filmen bygger på en bok skriven av den engelske författaren Christopher Isherwood. Kanske mest känd för sin bok Farväl till Berlin, som är förlaga till filmen Cabaret. När Isherwood skrev A Single Man 1964 var han både känd och respekterad så varför hans svenska förlag inte ville ge ut den lilla pärlan till bok är helt outgrundligt. Och när jag 2005 var med och startade Salamonski Press så var valet av första titel given. På svenska fick boken titeln ”En enda man”. Håkan Bravinger översatte, Stefania Malmsten gjorde formen och Liselotte Watkins ritade författarporträttet. Bortsätt från en svavelosande recension så fick boken väldigt fint mottagande i pressen. Men det finns fortfarande en pall böcker kvar och jag skulle vilja pocka lite på er uppmärksamhet angående denna fantastiska, och fina, bok nu när den blir aktuell igen.

Vi kallar oss bokbranschen

Pär Thörn
Din vän datamaskinen

När man börjar jobba med bokproduktion slås man av två saker. Böcker är en färskvara. Drygt sex månader efter släpp så är boken hart när omöjlig att sälja, rutten. Och. Kvalitetsböcker säljer inte. Även om man får omslaget på SvD kultur och hyllningar i Dagens Nyheter kan försäljningen på en utmärkt roman landa på hundra exemplar.

Idag gick jag förbi Modernistas utförsäljning och där låg dom i travar. Titlar som fick ett fantastiskt mottagande i kulturpressen när dom kom reades ut från tio till sjuttio kronor styck. Det var bara jag och personalen där. Jag köpte Pär Thörns fantastiska prosadikt Din vän datamaskinen för en väldigt billig penning. Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Gråta hela vägen till banken kanske.

Mitt kulturtips för idag får bli: gå förbi Kvarngatan tio och köp böcker av Witold Gombrovicz, Ida Säll, Elise Karlsson, Carl Henning-Wijkmark, Ulla Isaksson, Mats Olsson m.fl m.fl.

Och Pär Thörns Din vän Datamaskinen. Ni kan ju låtsas att den kom förra veckan.

Får det lov att vara en rymdopera?

Revelation Space
Alastair Reynolds

Ett enormt skepp i förfall, med en döende kapten, färdas genom rymden. På jakt efter arkeologen Sylvestre för att få tag i en AI-simulering av Sylvestres döde pappa, kaptenens sista hopp. Sylvestre själv gräver ut en civilisation som utplånades för niohundratusen år sedan och anar en överhängande risk för att samma öde står människan till mötes. Men innan han hinner undersöka saken så slängs han i fängelse i en stadskupp. Och det är bara början. Science fiction har de mest fantastiska historier. Och Revelation Space är ovanligt välskriven för att vara genrelitteratur. Finns tyvärr inte på svenska ännu.

April maj

Fotbollen dränerar min vår

Den här eländiga fotbollen förstör, eller kanske förgyller, varje vår. Varje år. Allsvenskan drar igång och man kan fortfarande drömma om en topplacering för sitt lag. Innan laget har placerat sig stadigt i mitten av tabellen det vill säga. Sen fyller man ut resten av tiden med Serie A, Premier League, La Liga och diverse kupper. Detta tillsammans med ett evigt resonerande kring fotboll och all fritid är uppäten. Tills sommaren kommer och man får en välbehövlig vila.

Jag frågar mej då och då varför jag utsätter mej för detta. De korta stunderna av klackeufori uppväger knappast alla långa stunder av frustration. De allsvenska spelarna bjuder sällan på något skönspel. Har man tur så bjuds man på en fin kämparanda men också det är långt från säkert. Jag har inte läst en bok utanför jobbet, sett en film, en pjäs eller en konsert sen mars. Jag har inte ens hört någon ny musik. När man väger alternativen mot varandra så kan valet se enkelt ut men det är det inte. För valet existerar inte. Det som finns är en hunger som måste mättas. Och nu är jag för tillfället hyfsat mätt. Det känns lite tomt, men också lite skönt. Förra veckan såg jag två föreställningar på Stockholms Stadsteater. Och nu ska jag börja läsa en ny bok … om den nya världsfotbollen.