The Diary
Scarface
Nittonhundranittiofyra ville Sverige att jag skulle leka krig i skärgården mot en ersättning av 38 kronor per dag. Varför jag gick med på det ligger bortom allt förstånd. Det hela var deprimerande och ljuspunkterna få. Men bland drivorna av dårar där ute fanns i alla fall en handfull roliga typer. En av dom trevliga var en kille som tycktes ha två stora intressen, marijuana och hip-hop. Han levde det livet så gott det går i Sverige och den sommaren släppte Texas-killen Scarface The Diary. Det blev min väns, och därigenom mitt, ledmotiv den sommaren.
Det var långt senare jag förstod att Scarface faktiskt både är väldigt respekterad och säljer bra. Men inte i Sverige så mycket. Jag är själv ofta ur fas med tiden men jag gissar att svenskar över lag har missat denna fantastiska artist. Svenskar har ju som bekant alltid haft problem att förstå samtida svart musik. Det skulle vara intressant att jämföra försäljningen av The Diary med Oasis erbarmligt sega Definetly Mayby som släptes ungefär samtidigt.
Scarfaces gangsterpryl är kanske lite omodern idag. Men det oerhörda svänget, tajmingen och historiebygget, för han är verkligen en historieberättare, är i samma klass som Notorious B.I.G. Och Scarface gör dessutom fortfarande utmärkta skivor.
Jag är verkligen glad att jag grävde fram denna gamla klassiker i väntan på att Big Boi och Z-Ro ska släppa sina moderna klassiker. Man kan ju alltid hoppas.
Hip-hopmannen har jag ingen kontakt med men det sista jag hörde var att han kommit in på någon konstskola. Så han kanske var mer medelklass än gangster trots allt.
