Boken var bättre än filmen

En enda man [A Single Man]
Christopher Isherwood

På Venedigs filmfestival för någon vecka sedan hade Tom Fords debutfilm A Single Man premiär. Filmen bygger på en bok skriven av den engelske författaren Christopher Isherwood. Kanske mest känd för sin bok Farväl till Berlin, som är förlaga till filmen Cabaret. När Isherwood skrev A Single Man 1964 var han både känd och respekterad så varför hans svenska förlag inte ville ge ut den lilla pärlan till bok är helt outgrundligt. Och när jag 2005 var med och startade Salamonski Press så var valet av första titel given. På svenska fick boken titeln ”En enda man”. Håkan Bravinger översatte, Stefania Malmsten gjorde formen och Liselotte Watkins ritade författarporträttet. Bortsätt från en svavelosande recension så fick boken väldigt fint mottagande i pressen. Men det finns fortfarande en pall böcker kvar och jag skulle vilja pocka lite på er uppmärksamhet angående denna fantastiska, och fina, bok nu när den blir aktuell igen.

Vi kallar oss bokbranschen

Pär Thörn
Din vän datamaskinen

När man börjar jobba med bokproduktion slås man av två saker. Böcker är en färskvara. Drygt sex månader efter släpp så är boken hart när omöjlig att sälja, rutten. Och. Kvalitetsböcker säljer inte. Även om man får omslaget på SvD kultur och hyllningar i Dagens Nyheter kan försäljningen på en utmärkt roman landa på hundra exemplar.

Idag gick jag förbi Modernistas utförsäljning och där låg dom i travar. Titlar som fick ett fantastiskt mottagande i kulturpressen när dom kom reades ut från tio till sjuttio kronor styck. Det var bara jag och personalen där. Jag köpte Pär Thörns fantastiska prosadikt Din vän datamaskinen för en väldigt billig penning. Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Gråta hela vägen till banken kanske.

Mitt kulturtips för idag får bli: gå förbi Kvarngatan tio och köp böcker av Witold Gombrovicz, Ida Säll, Elise Karlsson, Carl Henning-Wijkmark, Ulla Isaksson, Mats Olsson m.fl m.fl.

Och Pär Thörns Din vän Datamaskinen. Ni kan ju låtsas att den kom förra veckan.

Får det lov att vara en rymdopera?

Revelation Space
Alastair Reynolds

Ett enormt skepp i förfall, med en döende kapten, färdas genom rymden. På jakt efter arkeologen Sylvestre för att få tag i en AI-simulering av Sylvestres döde pappa, kaptenens sista hopp. Sylvestre själv gräver ut en civilisation som utplånades för niohundratusen år sedan och anar en överhängande risk för att samma öde står människan till mötes. Men innan han hinner undersöka saken så slängs han i fängelse i en stadskupp. Och det är bara början. Science fiction har de mest fantastiska historier. Och Revelation Space är ovanligt välskriven för att vara genrelitteratur. Finns tyvärr inte på svenska ännu.

April maj

Fotbollen dränerar min vår

Den här eländiga fotbollen förstör, eller kanske förgyller, varje vår. Varje år. Allsvenskan drar igång och man kan fortfarande drömma om en topplacering för sitt lag. Innan laget har placerat sig stadigt i mitten av tabellen det vill säga. Sen fyller man ut resten av tiden med Serie A, Premier League, La Liga och diverse kupper. Detta tillsammans med ett evigt resonerande kring fotboll och all fritid är uppäten. Tills sommaren kommer och man får en välbehövlig vila.

Jag frågar mej då och då varför jag utsätter mej för detta. De korta stunderna av klackeufori uppväger knappast alla långa stunder av frustration. De allsvenska spelarna bjuder sällan på något skönspel. Har man tur så bjuds man på en fin kämparanda men också det är långt från säkert. Jag har inte läst en bok utanför jobbet, sett en film, en pjäs eller en konsert sen mars. Jag har inte ens hört någon ny musik. När man väger alternativen mot varandra så kan valet se enkelt ut men det är det inte. För valet existerar inte. Det som finns är en hunger som måste mättas. Och nu är jag för tillfället hyfsat mätt. Det känns lite tomt, men också lite skönt. Förra veckan såg jag två föreställningar på Stockholms Stadsteater. Och nu ska jag börja läsa en ny bok … om den nya världsfotbollen.

Som en slägga i huvudet

Amfitryon
Ignacio Padilla

Amfitryon går på knockout. Inledningen är nära perfekt. Och sedan upprepar Ignacio Padilla konststycket två gånger till. Historien är berättad i fyra sammanlänkade men fristående berättelser. Och tre av dom har fantastiska inledningar. Jämförbara med första stycket av Bachs Matteuspassionen eller, varför inte, Cecilia Uddéns inledningar för Konflikt i P1, när hon var programledare där. De ger en gåshud och tvingar en att stanna upp, gå tillbaka och börja om. För att försöka återskapa känslan igen. Amfitryon borde vara obligatorisk läsning på alla skrivarkurser. Resten av romanen är förstås också alldeles utmärkt.

Jag kanske borde tillägga att jag jobbade på Bokförlaget Tranan, som har gett ut boken, fram till ett drygt år sedan.

Helgens andra premiär (och en ful logga)

Elfsborg Hammarby 1-1

Förutom premiären av Stor och liten så hann jag också med den allsvenska premiären i helgen. Elfsborg Hammarby bjöd på solsken och rolig fotboll, ett vackert mål och en sjungande klack. Vad premiären inte bjöd på var en fullsatt arena. Så jag skulle vilja uppmana er som åtminstone har ett uns av intresse för fotbollskultur att gå och stödja ert lokala lag.

Dans dans dans

Stor och liten
Botho Strauss
Regi och koreografi av Birgitta Egerbladh

Min relation med dans lever och frodas. I fredags åkte jag in till Stockholms Stadsteater och såg dansteaterföreställningen Stor och liten. Det var mitt första möte med kombinationen dans och teater och jag måste säga att det fungerade alldeles utmärkt. Varför är det inte vanligare? Föreställningen handlade om den moderna människans vilsenhet. I grunden en rätt tung historia men den lättades upp med en hel del igenkänningshumor och tourettesdans. Allt från skådespeleri och dans till kostym och musik satt som en smäck. Ju mer jag tänker på den desto bättre blir den, och förr eller senare går ju solen i moln, så Stor och liten får bli vårens första kulturtips. Det fina vädret till trots.