Listor i pojkrummet

Albumåret 2010

Jag börjar bli till medelåren och har inte längre ork med musik som inte svänger, därför blir det här en något enkelspårig lista. Det är inte min mening att diskriminera men det här är de skivor jag stoldansat och lufttrummat mest till här på förlaget i år. Hoppas någon kan använda listan till något.

1.
Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
Big Boi

Efter lång lång väntan så kom skivan som bevisar det man alltid haft på känn, Big Boi är den klart underskattade halvan av OutKast.
Bästa låtar: Daddy Fat Sax, Shutterbugg, Shine Blockas

2.
My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Kanye West

Har tidigare tyckt att Kanye var en duktig producent men inte någon riktig ordsmed men här smäller han verkligen till. Pompös och megalomanisk så det står härliga till. Pretentiös men mäktig.
Bästa låtar: Power, Monster, Runaway

3.
Love King
The-Dream

Välproducerad snusksoul och en skiva där alla tolv låtar är grymma i sig men växer ännu mer i sitt sammanhang. The-Dream har gjort tre sjukt bra skivor på tre år. Vem kommer ens i närheten?
Bästa låtar: Sex Intelligent, Yamaha, Florida University

4.
Airtight's Revenge
Bilal

Bilal låter inte som någon annan men han har nog lyssnat en hel del på Prince. Jag tycker mig också höra David Bowie, men det kanske bara är jag. "Airtight's Revenge" kommer förmodligen bara att växa ju mer man lyssnar på den. Märklig skiva. På ett bra sätt.
Bästa låtar: Cake & Eat it to, Restart, The Dollar

5.
Love Me Back
Jazmine Sullivan

Tyvärr mest snubbar på listan. Har spisat Nicki Minaj, Erykah Badu, Chrisette Michele och Kandi en hel del i år men deras skivor är för ojämna för att ta med här. Robyn och Rihanna är för poppiga för min smak. Jazmine Sullivan får representera ensam. Hon gör det med den äran.
Bästa låtar: Holding You Down (Goin' in Circles), 10 Seconds, U Get on my Nerves

6.
All I Want is You
Miguel

Ett bevis på att det görs larvigt mycket bra musik. Vem har hört talas om Miguel? Svänger som fan.
Bästa låtar: Sure Thing, Pay Me, My Piece

7.
Revolutions Per Minute
Talib Kweli & Hi-Tek

Här har vi verkligen en ordsmed. Superskicklig men förmodligen lite för smart för sitt eget bästa. Världen är orättvis som vanligt.
Bästa låtar: Strangers (Paranoid), In the Red, Ballad of the Black Gold

8.
Pilot Talk & Pilot Talk 2
Curren$y

Så tillbakalutat att man trillar baklänges. Tar med båda skivorna men om jag måste välja en så blir det nog Pilot Talk 2.
Bästa låtarna: King Kong, The Day, Famous

9.
The Love & War MasterPeace
Raheem DeVaughn

Påminner om all musik jag grävde efter i skivbackar i New York en gång i tiden. En riktig soulman. Inte ens mina prydaste vänner och kontorsgrannar kunde låta bli B.O.B.
Bästa låtar: Bulletproof, B.O.B., Microphone

10.
Thank Me Later
Drake

Drake får representera framtiden. Kunde lika gärna varit Nicki Minaj, Waka Flocka Flame eller KiD CuDi antar jag. Atmosfärisk fusion av r'n'b och hip hop som av någon märklig anledning får mig att tänka på Prefab Sprout.
Bästa låtarna: Over, Up all Night, Unforgettable

En brasklapp, Ghostface Killah och Avant har inte släppt sina skivor ännu. Läste någonstans att Teedra Mooses skulle släppa nytt i år också.

Spökskrivare

The Ghost Writer
Roman Polanski

Ghost Writer är inte en nyskapande film. Ghost Writer är inte en unik film. Men Ghost writer är ett perfekt hantverk. Filmen är faktiskt en riktig liten Hitchcock-karamell. Där Ewan McGregor spelar Cary Grants roll som den naive, ofrivillige hjälten. Tempot sitter bra. Musiken, som en smäck. Och dialogen. Varför skriver men inte sådan här dialog längre? Ibland är den vass som pilspetsar. Ibland, nästan omotiverat rolig. Men inget onödigt tjafs. Allt är bara snyggt. Kolla till exempel in inledningen där färjan glider in i hamnen, på natten genom det piskande regnet, till Alexandre Desplats pukor och blås. Eller kameraåkningen i slutscenen där man får följa ett meddelande gå från hand till hand på spökskrivarens bokrelease. Eller det absoluta slutet som sker bakom kameran. Polanski är tillbaka!

En bokidé

Mutationer av Anna-Greta Leijon

Pär Thörn

Modernista 2007

Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer

Martin Luuk

Loyal Press 2005

Jag tänker mig en bok. Den ska komma ut på Modernista. Den ska innehålla nyskrivna texter av Martin Luuk och Pär Thörn. Det ska inte framgå vem som har skrivit vad. Här kan man se hur bra Pär och Martin passar ihop.

"Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Jag har redan länge insett att det här med ”relationer” inte helt är min grej och har en under en längre tid förberett mina ”uppträdanden”, som jag kallat umgänget för, genom att repa in manér och monologer, och det här är bara ett sätt för mig att ta steget fullt ut. Varje kommuniké kommer att åtföljas av en vidhängande cocktaildrickning / smygläsning. Jag kommer själv inte att närvara under festligheterna, men om man framåt midnatt blickar ut över bergen kommer man att kunna se mig sväva förbi i en liten handeldad ballong."

"Jag heter Günther. Eller ja, egentligen heter jag Stig. Men jag vill heta Günther. Därför kallar jag mig för Günther. Det här med mitt namn beror mest på att jag hellre vill vara tysk än svensk. Jag skulle hellre vilja vara Östtysk. Men det går ju inte längre. När jag möter folk som inte känner mig brukar jag bryta på tyska och säga att jag kommer från Karl Marx Stadt. Att jag arbetade som rörmokare i Karl Marx Stadt, men att jag numer är bosatt vid Värnhemstorget i Malmö.

När de frågar varför jag bor i Sverige brukar jag dra en lögn, om att jag är en gammal dissident. Att jag kämpade för demokrati i Honeckers slavsamhälle och var tvungen att fly. Att STASI var ute efter mig. Då blir folk väldigt imponerade."

The Wu

En ny regel. Musikkritiker får inte skriva nostalgiska hyllningar till The Beatles innan dom skrivit en lång text om Wu-Tang Clan. Äsch, det där kanske inte är ett problem längre men ändå. Jag gick igenom mitt iTunes-bibliotek och hittade runt trettio skivor från klanen. Trettio! Här, massor av utmärkt Wu-Tang i analt kronologisk ordning:

Wu-Tang Clan Enter the Wu-Tang, Method Man Tical, Ol’ Dirty Bastard Return to the 36 Chambers, Raekwon Only Built for Cuban Linx, GZA Liquid Swords, Ghostface Killah Ironman, Wu-Tang Clan Wu-Tang Forever, RZA Bobby Digital in Stereo, GZA Beneath the Surface, Inspectah Deck Uncontrolled Substance, Ol’ Dirty Bastard Nigga Please, Method Man & Redman Blackout, Ghostface Killah Supreme Clientele, Wu-Tang Clan The W, RZA Digital Bullit , Wu-Tang Clan Iron Flag, GZA Legend of the Liquid Sword, Inspectah Deck The Movement, Raekwon The Lex Diamond Story, Ghostface Killah The Pretty Toney Album, Masta Killa No Said Date, Ghostface Killah Fishscale, Ghostface Killah More Fish, Ghostface Killah The Big Doe Rehab, Wu-Tang Clan 8 Diagrams, RZA Digi Snacks, GZA Pro Tools, Method Man & Redman Blackout 2, Raekwon Only Built for Cuban Linx Part 2 , Ghostface Killah Ghostdini the Wizard of Poetry in Emerald City.

En imponerande katalog. Plocka fram din gamla vinyl nu.

Fa-fa-fa

Arkiv
Thomas Klementsson

Tog en paus i läsningen för att titta på lite bilder med min kamrat Thomas. Det blev en numrerad och signerad utgåva på 200 exemplar som släpps nu på torsdag. Eftersom det tar en evighet för mej att uppdatera hemsidan så börjar jag med att meddela släppet här. Och klipper lite ur Daniel Björks förord.

Nu så här i samlat tillstånd slår det mig hur mycket Thomas Klementssons bilder känns som en reaktion på det Sverige vi båda växte upp i, ett Sverige som var frustrerande för den som var det minsta modeintresserad, ett Sverige där den förhärskande stilen verkade modefrånvänd, som om mode inte kunde vara svenskt. Allt det där praktiska, funktionella, förnumstiga, rationella, svala, blonda och skandinaviska, allt det är till större delen frånvarande. I stället får vi foton där mode tillåts vara dramatiskt, galet, känslosamt, romantiskt och ständigt uppklätt. Det känns sannare, och därigenom också närmare modets själ.

Gangster gangster

The Diary
Scarface

Nittonhundranittiofyra ville Sverige att jag skulle leka krig i skärgården mot en ersättning av 38 kronor per dag. Varför jag gick med på det ligger bortom allt förstånd. Det hela var deprimerande och ljuspunkterna få. Men bland drivorna av dårar där ute fanns i alla fall en handfull roliga typer. En av dom trevliga var en kille som tycktes ha två stora intressen, marijuana och hip-hop. Han levde det livet så gott det går i Sverige och den sommaren släppte Texas-killen Scarface The Diary. Det blev min väns, och därigenom mitt, ledmotiv den sommaren.

Det var långt senare jag förstod att Scarface faktiskt både är väldigt respekterad och säljer bra. Men inte i Sverige så mycket. Jag är själv ofta ur fas med tiden men jag gissar att svenskar över lag har missat denna fantastiska artist. Svenskar har ju som bekant alltid haft problem att förstå samtida svart musik. Det skulle vara intressant att jämföra försäljningen av The Diary med Oasis erbarmligt sega Definetly Mayby som släptes ungefär samtidigt.

Scarfaces gangsterpryl är kanske lite omodern idag. Men det oerhörda svänget, tajmingen och historiebygget, för han är verkligen en historieberättare, är i samma klass som Notorious B.I.G. Och Scarface gör dessutom fortfarande utmärkta skivor.

Jag är verkligen glad att jag grävde fram denna gamla klassiker i väntan på att Big Boi och Z-Ro ska släppa sina moderna klassiker. Man kan ju alltid hoppas.

Hip-hopmannen har jag ingen kontakt med men det sista jag hörde var att han kommit in på någon konstskola. Så han kanske var mer medelklass än gangster trots allt.

I stället för ny musik ... gammal musik

Southernplayalisticadillacmuzik
OutKast

Vad gör man när man tappat musiken? Jo, man backar bandet. Och då kan det hända att man landar i Atlanta, våren 1994. Även om Geto Boys redan var etablerade och UGK hade släppt sin första så är det ändå på Southernplayalisticadillacmuzik man verkligen hör grunderna till sydstatshiphopen. 00-talets mest vitala musikgenre. Musiken dunkar som en studsboll i ultrarapid och Andre och Big Boi smattrar på över orglar, gitarrer och knaster. Om du känner att du, liksom jag, tappat musiken så kanske en resa tillbaka till nittiotalets Atlanta kunde vara något.

Boken var bättre än filmen

En enda man [A Single Man]
Christopher Isherwood

På Venedigs filmfestival för någon vecka sedan hade Tom Fords debutfilm A Single Man premiär. Filmen bygger på en bok skriven av den engelske författaren Christopher Isherwood. Kanske mest känd för sin bok Farväl till Berlin, som är förlaga till filmen Cabaret. När Isherwood skrev A Single Man 1964 var han både känd och respekterad så varför hans svenska förlag inte ville ge ut den lilla pärlan till bok är helt outgrundligt. Och när jag 2005 var med och startade Salamonski Press så var valet av första titel given. På svenska fick boken titeln ”En enda man”. Håkan Bravinger översatte, Stefania Malmsten gjorde formen och Liselotte Watkins ritade författarporträttet. Bortsätt från en svavelosande recension så fick boken väldigt fint mottagande i pressen. Men det finns fortfarande en pall böcker kvar och jag skulle vilja pocka lite på er uppmärksamhet angående denna fantastiska, och fina, bok nu när den blir aktuell igen.

Vi kallar oss bokbranschen

Pär Thörn
Din vän datamaskinen

När man börjar jobba med bokproduktion slås man av två saker. Böcker är en färskvara. Drygt sex månader efter släpp så är boken hart när omöjlig att sälja, rutten. Och. Kvalitetsböcker säljer inte. Även om man får omslaget på SvD kultur och hyllningar i Dagens Nyheter kan försäljningen på en utmärkt roman landa på hundra exemplar.

Idag gick jag förbi Modernistas utförsäljning och där låg dom i travar. Titlar som fick ett fantastiskt mottagande i kulturpressen när dom kom reades ut från tio till sjuttio kronor styck. Det var bara jag och personalen där. Jag köpte Pär Thörns fantastiska prosadikt Din vän datamaskinen för en väldigt billig penning. Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Gråta hela vägen till banken kanske.

Mitt kulturtips för idag får bli: gå förbi Kvarngatan tio och köp böcker av Witold Gombrovicz, Ida Säll, Elise Karlsson, Carl Henning-Wijkmark, Ulla Isaksson, Mats Olsson m.fl m.fl.

Och Pär Thörns Din vän Datamaskinen. Ni kan ju låtsas att den kom förra veckan.

Får det lov att vara en rymdopera?

Revelation Space
Alastair Reynolds

Ett enormt skepp i förfall, med en döende kapten, färdas genom rymden. På jakt efter arkeologen Sylvestre för att få tag i en AI-simulering av Sylvestres döde pappa, kaptenens sista hopp. Sylvestre själv gräver ut en civilisation som utplånades för niohundratusen år sedan och anar en överhängande risk för att samma öde står människan till mötes. Men innan han hinner undersöka saken så slängs han i fängelse i en stadskupp. Och det är bara början. Science fiction har de mest fantastiska historier. Och Revelation Space är ovanligt välskriven för att vara genrelitteratur. Finns tyvärr inte på svenska ännu.

April maj

Fotbollen dränerar min vår

Den här eländiga fotbollen förstör, eller kanske förgyller, varje vår. Varje år. Allsvenskan drar igång och man kan fortfarande drömma om en topplacering för sitt lag. Innan laget har placerat sig stadigt i mitten av tabellen det vill säga. Sen fyller man ut resten av tiden med Serie A, Premier League, La Liga och diverse kupper. Detta tillsammans med ett evigt resonerande kring fotboll och all fritid är uppäten. Tills sommaren kommer och man får en välbehövlig vila.

Jag frågar mej då och då varför jag utsätter mej för detta. De korta stunderna av klackeufori uppväger knappast alla långa stunder av frustration. De allsvenska spelarna bjuder sällan på något skönspel. Har man tur så bjuds man på en fin kämparanda men också det är långt från säkert. Jag har inte läst en bok utanför jobbet, sett en film, en pjäs eller en konsert sen mars. Jag har inte ens hört någon ny musik. När man väger alternativen mot varandra så kan valet se enkelt ut men det är det inte. För valet existerar inte. Det som finns är en hunger som måste mättas. Och nu är jag för tillfället hyfsat mätt. Det känns lite tomt, men också lite skönt. Förra veckan såg jag två föreställningar på Stockholms Stadsteater. Och nu ska jag börja läsa en ny bok … om den nya världsfotbollen.

Som en slägga i huvudet

Amfitryon
Ignacio Padilla

Amfitryon går på knockout. Inledningen är nära perfekt. Och sedan upprepar Ignacio Padilla konststycket två gånger till. Historien är berättad i fyra sammanlänkade men fristående berättelser. Och tre av dom har fantastiska inledningar. Jämförbara med första stycket av Bachs Matteuspassionen eller, varför inte, Cecilia Uddéns inledningar för Konflikt i P1, när hon var programledare där. De ger en gåshud och tvingar en att stanna upp, gå tillbaka och börja om. För att försöka återskapa känslan igen. Amfitryon borde vara obligatorisk läsning på alla skrivarkurser. Resten av romanen är förstås också alldeles utmärkt.

Jag kanske borde tillägga att jag jobbade på Bokförlaget Tranan, som har gett ut boken, fram till ett drygt år sedan.

Helgens andra premiär (och en ful logga)

Elfsborg Hammarby 1-1

Förutom premiären av Stor och liten så hann jag också med den allsvenska premiären i helgen. Elfsborg Hammarby bjöd på solsken och rolig fotboll, ett vackert mål och en sjungande klack. Vad premiären inte bjöd på var en fullsatt arena. Så jag skulle vilja uppmana er som åtminstone har ett uns av intresse för fotbollskultur att gå och stödja ert lokala lag.

Dans dans dans

Stor och liten
Botho Strauss
Regi och koreografi av Birgitta Egerbladh

Min relation med dans lever och frodas. I fredags åkte jag in till Stockholms Stadsteater och såg dansteaterföreställningen Stor och liten. Det var mitt första möte med kombinationen dans och teater och jag måste säga att det fungerade alldeles utmärkt. Varför är det inte vanligare? Föreställningen handlade om den moderna människans vilsenhet. I grunden en rätt tung historia men den lättades upp med en hel del igenkänningshumor och tourettesdans. Allt från skådespeleri och dans till kostym och musik satt som en smäck. Ju mer jag tänker på den desto bättre blir den, och förr eller senare går ju solen i moln, så Stor och liten får bli vårens första kulturtips. Det fina vädret till trots.

Kulturåret 2008 #1

The Fall

Många av mina favoritfilmer skulle funka lika bra som roman eller pjäs. Annie Hall, Sunset Boulevard, All About Eve osv. Det är sällan man hittar filmer som är just bra filmer. Därför blev jag lycklig som ett barn när jag snubblade över detta mästerverk i höstas. En stuntman med brutet ben träffar en ung fruktplockare med bruten arm på ett sjukhus i Kalifornien på tjugotalet. Filmen pendlar mellan deras vänskap och en saga som han berättar för henne i utbyte mot vissa tjänster. Den hjärtskärande grundhistorien är väldigt fint berättad, och sagodelen är hisnande vacker. Detta är en helt perfekt film. Och påkostad. Har den inte gått på bio ännu så är det någon som ligger ute med väldigt mycket pengar.

The Fall hade premiär redan 2006 på någon filmfestival. Sen var det tyst tills förra året då det upp en hemsida som upplyser om en premiär i maj 2008. Sedan vet jag inte vad som hände. Har den visats på bio i Sverige? Är den på väg? Nåja, om den går upp på bio här i Stockholm så kommer jag stå först i kön på premiären.

Kulturåret 2008 #2

The Wire – säsong 5

Om man på åttiotalet hävdade att 00-talets mest vitala konstform skulle bli teveserien blev man väl utskrattad. Idag kan man nog hävda det och få en hel del medhåll. Och här har vi kronan på verket. Att skriva något mer om The Wire är nog överflödigt. Jag vill bara påpeka att bakom alla svordomar och all attityd så utspelas ett drama värdigt Shakespeare. Jag lyfter på hatten och tackar för dessa fem säsonger. Och för att dom hade vett att avsluta serien innan den blev dålig. Bravo!

Kulturåret 2008 #3

Revolutionary Road
Richard Yates 1961 (2008 på svenska)

Det tog nära ett halvt sekel innan Revolutionary Road kom på svenska. Och det krävdes en Hollywood-film med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet för att det skulle ske. Trots att romanen varit en författarfavorit ända sedan den först publicerades 1961. Jaja, nu kom den ju äntligen på svenska så det är dags att sluta med klagomålen och stämma upp i hyllningskören. Tack Nordstedt, för att ni har valt att ge ut denna alldeles förträffliga roman. Hoppas ni satsar på en pocket sen så att den också kan inspirera framtida svenska författare. Blir nästa titel The Easter Parade?

P.S. Jag har inte läst den svenska versionen men det är ju Kerstin Gustafsson så översättningen är förstås utmärkt.

Kulturåret 2008 #04

Om natten i Chile

Om författare inte skriver på engelska så tar det tydligen en evighet innan dom uppmärksammas i Sverige. Ska man likt Roberto Bolaño hinna dö innan en publicering är aktuell? Det är som att svenska läsare bara kan ta in ett fåtal författare från Afrika, Asien och Latinamerika i taget. Indien undantaget. Och nu när intresset för Marquez har dött så finns det en ledig stol att fylla. Det hela känns orättvist slumpartat. Jaja, nu finns i alla fall två av Bolaños titlar på svenska. Den makalösa De vilda detektiverna och Om natten i Chile som kom i vintras. Någon har sagt: att läsa Joyce Carol Oates Blonde är som att läsa en jordbävning. Jag tycker att det är en passande beskrivning av upplevelsen att läsa Bolaño. Att läsa hans böcker är omvälvande och bokstavligen berusande. Det är bara att tacka Bokförlaget Tranan för denna upplevelse och, ursäkta klyschan, kulturgärning. Jag vill också gratulera förlaget för att ha trillat över denna guldgruva. 2666 härnäst?

Ja just det, en sak till. Fyll i era donationskort för i helvete.

Kulturåret 2008 #05

30 Rock – säsong 2

Det går inte riktigt att prata om humor. Jag tycker 30 Rock är väldigt roligt. Studio 60 on the Sunset Strip, som hade premiär ungefär samtidigt, inte lika så. Tina Fey är roligare än Aaron Sorkin. New York är roligare än Los Angeles. Vad vet jag? Tyvärr har tredje säsongen av 30 Rock börjat lite svagt, men säsong två var skratt rakt igenom.

Kulturåret 2008 #06

3xBolero
Göteborgsoperan på Dansens hus

Jag kan räkna dom dansföreställningar jag sett på en hand, lite drygt. Därför var det en rejäl överraskning när jag gick och såg 3xBolero på Dansens hus. Jag vet inte om det var mina lågt ställda förväntningar eller en nyvunnen estetisk känslighet som gjorde upplevelsen så omtumlande men föreställningen var min roligaste scenupplevelse tvåtusenåtta. Och den överlägset intressantaste dansföreställning jag sett över huvud taget. Det här skulle kunna vara början på en vacker vänskap.